lördag 11 april 2015

Soldatforskning

Under rubriken Sidor till höger ligger nu en informationssida jag gjort till mina släktforskningskurser, en introduktion till hur man forskar om soldater.

lördag 4 april 2015

En dråprättegång 1730



I den första födelseboken för Ljusdal, 1680 – 1731, har prästerna ibland antecknat när personerna dött i marginalen. När jag hittade min förfader Mårten Jonssons födelsedag, stod där också hans dödsdatum, 1732. Och så stod det ”halshuggen”! Ljusdals dödbok börjar inte förrän 1739 så jag måste gå in i domböckerna och ta reda på  vad som hade hänt. Jag hittade ett långt protokoll från ett extraordinarie ting som jag ska referera här. Jag har moderniserat stavning och språk lite för att det ska bli lättare att läsa. När jag citerar ordagrant gör jag det med kursiv text. Vissa uttryck och repliker har fått stå som de gör i protokollet.
Extraordinarie ting
Anno 1730 den 30 september förrättades Extraordinarie ting i Ljusdals socken och Åkersta gästgivaregård. Närvarande var länsmannen välaktad Johan Lindgren i Onsäng, dannmännen Per Jonsson i Onsäng, Lars Ersson i Simanbo, Per Larsson i Rolfhamre, Måns Persson i Ångsäter och Jon Mårtensson i Storhaga.
S.D. (samma dag) angav berörde länsman Johan Lindgren hur den olyckliga händelsen ägt rum söndagen den 13 september om aftonen, ungefär klockan 10 eller 11, då bonden Erik Persson i Norrkämsta, Ljusdals socken, blivit så illa hamlad och slagen av sin granne, bonden Mårten Jonsson i samma by och hans egen stuga, att han 2 dygn därefter död blivit. Länsmannen berättade att det hela hade sin grund i en stridighet emellan dem om gräsbetet uti täkten, Kaksteget kallat, uti vilken de bägge är intresserade. Denne Mårten Jonsson kallades fram och förmanandes att hålla sig till den rena och rätta sanningen. 
Mårtens vittnesmål
Mårten berättade att han den 13 september först bevistat gudstjänsten och ätit middagsmåltid hemma och därefter hade han gått till sin granne Nils Olofsson och träffat honom på hans gård. Då gick Erik Persson – som död är – förbi och ropade till Mårten att han ville prata med honom om en sak. Mårten gick då från Nils Olofssons gård och hem till Erik Persson som bjöd honom på en sup brännvin ur en liten brännvinsflaska. Tre gånger fick Mårten en sup och sedan skildes de med vänskap och kärlek, utan vidare tal. Erik Persson begav sig till Nore by för att tala med den avskedade soldaten Joen Bäck, men inemot natten, klockan 10 eller 11, kom han hem till Mårtens stuga där Mårten lagt sig med sin hustru och somnat. Erik Persson började då tala med hustrun om att Mårten brukade släppa  sin häst på bete på den berörda täkten, och låtit hästen beta mycket mer än sin del. Erik Persson tyckte att Mårten skulle ta bort sin häst från betet och vid ordväxlingen mellan Erik och hustrun vaknade nu Mårten. Han sa att om Erik Persson tyckte sig lida skada av betet så kunde de i så fall sätta upp en gärdsgård och skilja sina delar åt. Men Erik Persson svarade inte på detta utan svor istället och sa att han nån  gång skulle dänga Mårten så att han aldrig skulle glömma det. Mårten svarade då ”du skall dängia i helfwitet och icke mig!” och så hoppade han ur sängen, fram till Erik Persson som stod mitt på golvet och sa ”Erich will du vara med freden så vill iag och.” (eller, som länsman senare återgav: ”vill du wara som folck så will iagh”) Men Erik tog tag i Mårtens skjorta och arm, slet sönder skjortbanden vid halsen varvid Mårten blev ”beifrat och fotad uti Erich” (”jättearg på Erik” skulle jag tro att det betyder.  Mårten slog nu Erik till golvet och gav honom 4 örfilar med knytnäven, samt grep honom med bägge nävarna i kindbenen och knubbade huvudet 3 gånger i golvet.
Nu klev Mårtens hustru upp och gick ut och ropade på pigan Kerstin Eriksdotter att komma och göra upp eld. Under tiden talade Mårten med Erik och erbjöd honom vänskap och förlikning och undrade om han skulle följa med honom hem. Men Erik låg kvar på golvet och svarade inte. Mårten lade en liten kudde under hans huvud och lät honom ligga, då han trodde att Erik sov och var för full för att kliva upp. Mårten trodde också att Erik skulle vara återställd på morgonen.
Men då morgonen kom låg Erik kvar på samma sätt och förmådde varken tala eller röra sig, förutom att han kastade benen hit och dit. Mårten lyfte upp honom och skulle bära hem honom till hans gård, men en bit efter vägen orkade han inte längre utan var tvungen att lägga ner Erik på marken. Mårten gick hem till Erik för att få hjälp. Den enda som vara hemma var legohjonet pigan Märta Olofsdotter och hon följde med Mårten till Erik. Men när hon fick se hur illa tilltygad Erik var i ansiktet, så hämtade hon grannens dräng Jon Persson som tillsammans med rekryten Jon Jonsson bar Erik till hans gård. Mårten gick hem. Dagen efter begav sig Mårten till sina fäbodar på skogen och där hämtade Länsmannen honom nästa dag. 
Länsmans förhör
Länsmannen frågade Mårten om han och Erik varit ovänner förut, men Mårten svarade nej. Han sa att de alltid kommit väl överens, förutom en eller annan gång när Erik druckit för mycket,  då han brukade dra upp att Mårten köpt och fått tillträde till Eriks fädernehem innan hela  köpesumman var erlagd. Länsmannen frågade om Mårten sett om Erik haft med sig ”någre skadelige instrumenter” varmed han ämnade göra skada  i Mårtens stuga. Nej svarade Mårten. Länsmannen frågade då hur Mårten kunnat se det eftersom det var mörkt, och Mårten svarade att månen skinit in så att han kunnat se att Erik inte hade något i händerna.  Mårten fick nu redogöra för hur bråket gått till och länsmans berättelse är ungefär som Mårten berättade tidigare. 

Mångsa-Pelles i Norrkämsta, en av gårdarna i berättelsen
Hustrun Gölin Persdotters vittnesmål
Nu inkallades Mårtens hustru Gölin Persdotter och tillfrågades om ”huru med detta owäsende till gådt”. Gölin berättade att när Erik Persson kommit in till dem i stugan hade han hälsat god afton och frågat om hennes man sov, vartill hon svarade ja.  Då hade Erik frågat vad deras häst hade att göra på betet Kakstegen, varpå hon svarade att hädanefter skulle de inte ha hästen på den täkten eftersom Erik tydligen tog så illa upp för det, och hon förklarade också för Erik att hästen gått på det betet enbart därför att Mårten skulle till fäbodarna dagen efter och att det var närmast och mest bekvämt att hämta hästen där på morgonen.  Men Erik började nu prata om hur Mårten lät sin häst beta på Eriks täkter och att den först åt upp allt gräs på ena sidan och sen på den andra, och att Erik nu minsann skulle gå och släppa ut Mårtens häst. Mårten hade nu vaknat. Han frågade vad han gjort Erik varpå Erik kom närmare sängen och upprepade det han sagt samt tillagt att ”han gnager och skafwer honom på alla sidor.”  Gölin som låg framför Mårten med ett litet barn som nu börjat skrika, försökte fösa undan Erik med händerna. Erik flyttade sig tillfälligt men kom återigen fram till sängen, slog ihop händerna och sa att han skulle” dängia och klappa Mårten”. Mårten sa  ”i hälfwetet skall du dängie.” Han hoppade upp ur sängen utan att ta på sig några kläder, gick fram till Erik, som backade, och sa ”will du wara folck heller intet?” vartill Erik svarat något hon inte mindes. Gölin hade inte kunnat se i mörkret vem som tog i den andra först, och hon hörde mer än hon såg hur Erik slogs ner och hur hans huvud dunkades mot golvet.
Drängen Jon Perssons vittnesmål
Jon Persson var den dräng som hjälpte till att bära hem Erik Persson från marken. Han vittnade om vad som hänt tidigare på dagen den 13 september.  Jon hade då hämtat och lämnat tillbaka Erik Perssons häst som varit utlånad till Järvsö. Erik Persson bad honom sätta hästen i den så kallade Hornstäkten, men Jon bad att få släppa den i Kakstegen i stället eftersom den låg så mycket närmare, och dessutom hade hästen gått där förut tillsammans med Mårten Jonssons häst.  Men Erik sade nej och började prata om vilken skada Mårtens häst gjort på den täkten med sitt ätande. Erik sade att han var inte rädd för Mårten Jonsson och tillade att ”han fådt för 12 öre i hufwidet och 12 öre skall han haft till.” Jon Persson och Erik gick in i stugan tillsammans och därinne tog Erik Jon om halsen och anmodade honom att komma tillbaka nästa dag och hjälpa honom med en sak. När Jon inte kunde lova något tog Erik sin tobaksdosa och kastade den hårt ner på bordet, sägandes att han tamigfan skulle säga Mårten några sanningens ord, han var minsann inte rädd för honom. Sen gick han ut för att gå till Mårten och slog igen dörren hårt efter sig. Rätten frågade Jon om Erik varit drucken, och det var han väl, men inte värre än att han kunde gå. Därefter bekräftade Jon Persson Mårtens berättelse om hur det gått till att bära hem Erik Persson och att Mårten bekänt att han slagit honom men också varför.
Pigan Märta Olofsdotters vittnesmål
Pigan Märta Olofsdotter, står som legohjon och dagsverkshjon i protokollet. Hennes vittnesmål gäller vad som hände under kvällen den 13 september. Ungefär klockan 7 om aftonen hade Erik Persson frågat henne om vem som givit Mårten Jonsson lov att släppa sin häst i täkten Kakteget. Märta svarade då att Mårten Jonsson kan giva sig själv lov till det eftersom han äger andelar i samma täkt.  Erik Persson hade då svurit och sagt ”jag tör gå till honom och säga honom sanningen”. Märta hade varnat honom för att gå den dagen och han hade då satt sig på bänken i stugan och lagt tobakspipan på bordet, och just då kom drängen Jon Persson in och de båda männen gick ut för att bese hästen som Jon lånat och nu lämnade tillbaka. I allt övrigt bekräftade Märta det Jon berättade tidigare. Hon kunde också vittna om att Erik och Mårten alltid varit vänner tidigare samt att Erik inte haft något tillhygge med sig eller att han sagt att han skulle slå Mårten. Men hon berättade också att när Erik gått hade hon och Jon Persson pratat om Erik och båda tyckte att hans drickande blivit värre och värre med åren men att det inte syntes så mycket på honom hur full han egentligen var.
Pigan Kerstin Eriksdotters vittnesmål (utan ed)
Mårten Jonssons piga fick nu berätta vad som hänt på natten.  Kerstin låg i en bod väster på gården, och hennes matmor Gölin kom ut ur farstugan och ropade: ”Kierstin, kom in emedan Mårten håller uppå och slå ihiähl Erich Pärson”.  Hon hade då stigit upp ur sängen och sprungit in i stugan där hon tände upp eld och lade en kudde under Erik Perssons huvud på sin matmoders befallning. Den olyckliga händelsen hade så gått hennes husbonde till hjärtat att han utbrustit i tårar och önskade att det var ogjort. Hon berättade att hon under de 3 år som hon varit i tjänst hos Mårten, aldrig hade hört eller sett någon osämja mellan Erik och Mårten. På frågan om golvet var blodigt svarade hon ja, förutom på golvet där han blivit slagen var det också blodstänk på dörren och på en liten trästol.  Detta bestyrktes av länsman Johan Lindgren och nämndemannen Måns Persson i Ångsäter som besiktigade stugan dagen efter händelsen. De berättade också att Erik Persson vid besiktningen låg som död och rörde bara lite på ett ben. Hans ansikte var svullet och att han haft ett hål på det vänstra kindbenet, alldeles vid tinningen.  Komminister nådige Herr Wahlman beklagade högeligen att Erik Perssons tiillstånd varit så svårt att han inte kunnat ge något ord till svar om själens beredelse. Likbesiktningen några dagar senare gav resultatet att man hittat 4 sår runt vänster öga, 3 sår på näsan, överläppen var helt blå, halsgropen hade en stor blånad och ansiktet var svullet. Halsen var knäckt, vilket besiktningsmännen kunnat konstatera då de kunde vrida huvudet över axeln.
Resultat
Erik Perssons änka var inte med på tinget. Den dagen det hände hade hon varit i fäbodarna, och när hon fick veta vad som hänt hade hon blivit så överväldigad av sorg och ängslan att hon måst intaga sängen. I sitt ställe hade hon skickat sin släkting Jon Stensson från Rångstra, och lät hälsa med honom att hon önskade och bad  att Mårten Jonsson skulle förskonas från dödsstraffet eftersom hennes sorg redan var så stor och inte skulle hjälpas av att Mårten Jonsson också skulle sätta livet till. Och rätten och allmogen höll enhälligt med. De betygade sin medömkan med Mårten Jonsson som i alla sina dagar fört ett kristligt och stilla leverne samt aldrig tidigare varit inblandad i slagsmål eller någon annan förseelse. Han hade dessutom  3 små barn och hustrun var havande med deras fjärde.
Nämndemännen frikände Mårten Jonsson från dödstraff, men häradhövdingen kunde inte göra det eftersom alla vittnesmål tydde på att Erik kommit in i stugan utan att vilja slåss eller göra skada och att Mårten och hans familj inte varit i livsfara. Nämnden överröstade häradshövdingen och mer står inte i detta protokoll, men jag vet ju att Mårten två år senare blev halshuggen, så saken kanske fördes till högre rätt.
Efterspel
Jag tror att alla inblandade såg på den här händelsen som en stor tragedi, till och med prästen. För 13 år senare, under den hemska blodsotsepidemin som drog över socknen på sommaren 1743, dog två av Mårtens barn. Det var dottern Emfrid, då 24 år och så sonen Jonas, 12 år och 3 månader. Jonas var det fjärde barnet som var på väg då det hände. Så här ser hans dödsruna ut och man förstår att Gölin måste haft ett tungt liv:
Ur dödboken Ljusdal F:1 24 juni 1743
”Norrkämsta Enkans Hustru Giölin Persdotters son Jonas, 12 år och 3 månader gammal. Dennes fader warit en Beskedlig Bonde, ofwannämnde Hustru Giölins man, Mårten Jonsson wid namn, som råkat i olycka at ihielslå sin granne, hwarföre han sedan blifwit belagd med dödsstraff och här på Kyrckwallen afrättad. Efter hans död blef denna sonen född men aldeles utan förstånd och begrep til at något fatta och läsa, ganska litet kunnandes tala. Utan twifwel sådant förkommit af den sorg och ängslan som warit öfwer Modren medan hon gått med honom. Dödde i Blodsoten.”


måndag 30 mars 2015

Ny hemsida för släktträden

Nu är äntligen min nya hemsida klar. Den heter Minneri och där erbjuder jag till släktforskaren handmålade släktträd, tryckta släktträd och olika forskningstjänster som till exempel släktutredningar och översättning av gamla dokument. Under sidan Uppdragsforskning hittar du mina anor, där har jag lagt hela min släktdatabas. Titta in!

www.minneri.se

torsdag 26 mars 2015

Lär dig släktforska på nätet

http://www.studieframjandet.se/Kurs/ljusdal/Sl%C3%A4ktforskning-p%C3%A5-distans-nyb%C3%B6rjare/304091/
På Studiefrämjandet kan du vara med i en studiecirkel på nätet. Vi har en ny och enkel så kallad lärplattform som heter Learnify där vår cirkel har ett eget "klassrum". Där har vi alla kursdokument och kan prata med varann. Varför ska man då betala för att gå i en studiecirkel när det finns så mycket gratis information på nätet? Jag tror att poängen med att gå en studiecirkel, på nätet eller i en lokal, är att dels att man under hela studietiden kan fråga och få hjälp direkt - och det blir många frågor, det vet alla som börjat något nytt! Men också att man får lära känna andra i sin grupp, utbyta erfarenheter, lära sig av andras frågor och bara ha trevligt.(Och så ingår ett tio veckor långt abonnemang hos Arkiv Digital i cirkelavgiften!)
Det bästa med vår distanscirkel är att man kan vara med när som helst under dygnet och att man kan vara med även om man inte tar sig nånstans fysiskt. Cirklarna startar flexibelt när fyra eller fem deltagare är anmälda och håller på i 5 veckor. Välkommen!

Till Studiefrämjandet >>




fredag 13 mars 2015

Hemskt (1743)

Den 1 september 1743 hände den här hemska saken i Ljusdals socken, avskrivet ur dödboken:



Afl. Soldat Hans Klubbas och hustru Anna Jonsdotters 2nne söner, den äldre Jonas, 8 år och 4 månader gammal, den yngre Nils, 5 år och 7 månader gammal, som bägge på en gång drunknade i Ede Strömmen, af tilfälle at de fölgt sin moder dit, til en qwarn, och då hon gått ett ärende tilbaka til Båten, lemnade dem sittiande på qwarnbron, hade de bägge under hennes frånwaro kommit i Strömmen utan at någon kunde weta huru det burits til. Blefwo straxt bägge döde igenfundne. 

Ur Död- och Begravningsboken för Ljusdal 1743 (F:1 (1739-1791) sid 39.